Sant och falskt

Myt: Det gör varken till eller från att sätta upp holkar. Fåglarna klarar sig lika bra på egen hand.

Sanning: Faktum är bostäder är många gånger den begränsande faktorn för fåglarnas möjligheter att häcka och reproducera sig. Så få naturliga hål i skogen finns det i dag. Det beror till stor del på det rationella skogsbruk som har bedrivits från 60-talet och framåt där man konsekvent har tagit bort allt utom barrträd av samma ålder. Det är därför oerhört tacksamt att sätta upp holkar. De blir oftast snabbt bebodda och är utan tvekan förstahandsvalet för fåglarna. Det behövs ett miljonprogram för fåglarnas skull!

Myt: Att städa holkarna åt fåglarna är att vara curlingförälder och onödigt.

Sanning: Det finns faktiskt flera skäl att rensa holken för i alla fall ugglor, mesar och flugsnappare. Starholkar behöver man däremot inte bry sig om, de klarar själva av att rensa ur holken, liksom nötväckan. Det förekommer ibland uppgifter om att till exempel talgoxen själv skulle kunna ta bort gammalt bomaterial, men så är det inte. En årsgammal bale är hård och kompakt och inget som är lätt att plocka isär.
Här är de viktigaste skälen till varför man bör rensa holken:
1. Fåglar föredrar tomma holkar när de ska övernatta i en holk. Det har man visat vetenskapligt i Tyskland. Troligen beror det på att fåglarna därmed slipper att dela utrymmet med ohyra som samlas i bobalen.
2. Denna ohyra som till stor del består av loppor sätter ned konditionen på fåglarna och är alltså i sig en viktig anledning att rensa holken.
3. I vissa holkar förekommer även döda ungar och surägg, alltså ägg som aldrig har kläckts efter säsongen och det är självklart bra om dessa avlägsnas. Det är också vanligt att holken haft andra hyresgäster än fåglar. Gamla getingbon behöver kanske tas bort eller så kanske ekorren fyllt hela holken med sitt bomaterial.
4. Om holken förblir orensad kommer den nya bobalen att hamna allt högre upp för varje säsong vilken gör holken allt grundare och därmed mer lättåtkomlig för en katt- eller mårdtass.
5. En bobale består av organiskt material och en del fukt, vilket får träet i holken att åldras och ruttna snabbare än om man gör rent den.

Myt: Vänta med att städa holkarna till våren så har fåglarna som övernattar i holkarna under vintern en mjuk och skön säng.

Sanning: Det låter logiskt, men som vi redan konstaterat, så föredrar fåglarna en tom holk att övernatta i. De vill, precis som de flesta människor, inte dela säng med ett gäng loppor. Där av följer att man bör rensa holken under hösten eller möjligen under början av vintern. Om innehållet har frusit till lite grann är det lättare att få ut innehållet som då fryser till en kaka.

Myt: Holken ska sitta högt upp, ju högre desto bättre.

Sanning: Man ser ofta mesholkar högt upp i träd och för att nå dit krävs en vansklig klättring på stege. Oftast är placeringen helt i onödan. Höjden på holken spelar nämligen ingen roll för det stora flertalet arter och definitivt inte för dem man oftast sätter upp holken för, alltså mesar och flugsnappare. Det finns många exempel på talgoxfamiljer i nedfallna starholkar och liknande historier.
Människors nyfikenhet och tyvärr ibland även ren illvilja kan vara ett argument för att sätta holken lite högre. Möjligen blir det då även svårare för katter eller mårdar att komma åt, även om de som bekant kan klättra.
Vill man göra det bekvämt för sig går det bra att sätta holken i ögonhöjd så att den blir enkel att rensa och sköta om.
För vissa ugglor som kattuggla och slaguggla bör holken sitta på tre-fyra meters höjd. Detsamma gäller för tornfalk. Även tornseglaren vill ha en holk som sitter relativt högt. Naturliga bohål sitter ofta på minst sex meters höjd. Riktigt så högt behöver man dock inte placera en tornseglarholk.

Myt: Holken får absolut inte sitta mot söder. Då dör ungarna av värmeslag.

Sanning: När fåglarna får välja fritt är det andra faktorer än holkens läge på stammen som avgör. Naturligtvis skulle ett mindre lämpligt val av boplats, vad det än kan vara, också kunna vara ett utslag av den stora bostadsbristen, att de alltså tar vad som finns. I litteraturen kan man ofta läsa att man bör sätta holken åt öster eller sydöst. Troligen för att det då blir ”lagom” varmt i holken och att det ger lä, då det oftast är förhärskande vindar från väst.
Under de cirka tre veckor som ungarna matas i holken har de ingen annan vattenkälla än via födan, som mest består av diverse ryggradslösa djur. De är alltså känsliga för uttorkning och det är ett tillräckligt skäl för att man bör undvika att sätta holken i solexponerade söderlägen. Men det är nog ändå ovanligt att ungarna dör på grund av att det blir för varm. Kyla och regn och därmed utebliven föda dödar betydligt fler ungar. Dessutom bör man hålla i minnet att nästan alla holklevande arter, med undantag för tornseglare (som startar häckningen sent), pilfink och gråsparv (som lägger flera kullar), har kläckta ungar i holken under maj och juni, alltså inte under den allra varmaste delen av sommaren,
Hur varmt kan det bli i en holk? En bit över 30 grader kan det bli under riktigt varma dagar, visar Mats Bentmar i en artikel publicerad i fågeltidskriften Anser 2009:1. Han och Staffan Åkeby har jämfört temperaturförhållandena utanför och i holkarna för vanliga träholkar och holkar gjorda i det hållbara materialet träbetong. Bakom undersökningen låg påståenden om att träbetongholkar blir så varma under sommaren att de rent av är olämpliga. Men någon sådan slutsats kan inte dras av undersökningen. Det blir visserligen varmare i denna holktyp, men bara under en kort tid under dagen och om holken sitter i soligt söderläge. Under dagar med yttertemperaturer på mellan 10 och 25 grader låg temperaturen i holken på som mest lite drygt 20 grader och skillnaden mellan de båda holktyperna vara bara någon enstaka grad. Slutsatsen är att även om det sannolikt inte är förenat med livsfara för ungarna att sätta holken i direkt söderläge är det ändå klokt att välja ett lite mindre exponerat läge.

Myt: Den svartvita flugsnapparen är rena rama dödsmaskinen. När den anländer från Afrika kör den ut, och ibland till och med dödar, blåmesar och talgoxar som hunnit bygga i holken.

Sanning: Delvis riktigt, men vad som inte brukar komma fram så ofta är att det lika ofta är flugsnapparen som drar det kortaste strået. Som exempel kan nämnas Erik Arbinger i Mariefred som arbetat mycket med holkfåglar. Mitt på en holkslinga med cirka hundra holkar fann han i fyra holkar på rad en död fågel. Varannan var en talgoxe och varannan var en svartvit flugsnappare. I åtminstone södra Sverige har mesarna kommit långt när flugsnapparen anländer. Då är mesarna beredda att bokstavligen slåss för livet för att behålla sin holk.
Mindre känt är att även tornseglaren kan vara mycket aggressiv. Det händer att den väljer att bosätta sig i en starholk och kan då bygga över både ägg och ungar om sådana finns. I vissa fall kan de dessutom döda den vuxna fågel som finns i holken som till exempel stare eller gråsparv.

Myt: Talgoxen och blåmesen lägger regelbundet två kullar.

Sanning: Detta påstående hittar man ofta i fågelböcker men det stämmer dåligt med hur det ser ut i Sverige. Troligen är det en kombination av att uppgifter i svenska fågelböcker ibland har hämtar material från andra delar av Europa där talgoxen regelmässigt lägger två kullar, men det finns en annan möjlighet också. Nämligen att det har blivit mer ovanligt de senaste tre decennierna med två kullar. I en färsk studie från University of Edinburgh konstaterar forskarna att antalet talgoxhonor som lägger två kullar minskat drastiskt i de undersökta populationerna i Nederländerna och i England.
  • Antalet andrakullar har minskat från cirka 50 procent till mindre än 5 procent under de senaste 30 åren, berättar Arild Husby vid University of Edinburgh.
    Vad kan en sådan remarkabel förändring bero på? Forskarna misstänker att det handlar om att talgoxarna har kommit i obalans med sin huvudföda – mätarlarverna. Med stigande temperaturer har tidpunkten då det finns flest larver kommit allt tidigare. För att möta den förändringen behöver talgoxarna lägga sina ägg tidigare. Men här varierar situationen mellan olika populationer som man har undersökt.
  • Talgoxarna i Wytham Woods i Oxford tidigarelagt äggläggningen med 12,5 dagar, medan talgoxarna i Hoge Velouwe i Nederländerna bara har avancerat 6,6 dagar under perioden 1973-2006, säger han. På dessa båda platser har man även uppgifter om mätarlarvernas förändring över tid. Av någon, hittills okänd, anledning lyckas talgoxarna i Oxford hålla sig i synkroni med sin huvudföda, medan de holländska talgoxarna hamnar i otakt, vilket får konsekvenser.
  • Vi tror att det är denna "mismatch" som fått talgoxarna att allt mer sällan lägga andrakullar. Allt eftersom "mismatchen" har ökat har det blivit mindre med mat till förstakullen, men speciellt till andrakullen. Överlevnaden i andrakullen har minskat och det kan också vara så att föräldrarnas kondition är så dålig att de klarar av en andrakull, säger Arild Husby.
    Så långt studien i Edinburgh. Vid Uppsala universitet arbetar Mats Björklund. På 80-talet höll han mycket på med just talgoxe och hans bild stämmer väl överens med de holländska uppgifterna, nämligen att det var betydligt vanligare förr med andrakullar. En av de studier som han har deltagit i på senare tid berör just talgoxars andrakullar. Frågan som han och en estnisk forskare, Mare Lohmus, ställt sig har varit: Vad är det som får en talgoxe att satsa på en ny kull? De konstaterade att detta är sällsynt på Gotland, men vanligt i ett område i Estland. Deras hypotes är att andrakullarna styrs av ett hormon som heter leptin och som produceras i kroppens vita fettceller. Ju mer fett en talgoxhona lagrar, desto mer av detta hormon och när en viss nivå överskrids kör talgoxen ett häckningsvarv till. För att pröva detta stoppade man in en tablett som utsöndrade leptin och alltså lurade honorna att tro att de hade större fettreserver än vad de hade. Mycket riktigt satsade fler honor med tabletten på en andrakull, än honor som inte fått tabletten. Men studien visade också att honor som häckat tidigt på säsongen var mer benägna till en andrakull än de som börjat senare.

Myt: Fåglarna lägger alla ägg på en enda gång.

Sanning: En fågel kan bara lägga ett ägg åt gången och det tar minst 23 timmar från ägglossning till färdigt ägg. Många holkfåglar, som mesar och flugsnappare, lägger vanligen ett ägg per dygn. Ugglor och många rovfåglar lägger ett ägg varannan eller var tredje dag under värpperioden.
Äggläggningen innebär en avsevärd energiansträngning, inte minst med tanke på äggets vikt (1-2 gram), i förhållande till en lätt fågel (13-14 gram) och att till exempel en blåmes kan lägga ett dussin ägg på lika många dagar. Det krävs därför att fågeln får i sig tillräckligt med kalcium innan och under äggläggningsperioden. I Nederländerna har forskare visat att talgoxar lägger tunnare ägg i stadsmiljö. Ett skäl till det skulle vara att honorna har svårare att hitta naturliga kalciumkällor som ofta utgörs av snäckskal. Ett tips är att strö ut äggskal eller snäckskal vid fåglarnas matplats för att erbjuda fåglarna en kalciumkälla.

Myt: En fågel parar sig en enda gång och det räcker för att lägga hela kullen.

Sanning: Eftersom alla fågelhonor kan spara sperma under en tid kan det faktiskt räcka med en enda parning till hela kullen, trots att fågeln bara kan lägga ett ägg per dygn som mest. Som längst kan en hona hos vissa fågelarter spara sperman i tre månader, men när det gäller holkfåglar maximalt ett par veckor.
Normalt parar sig en fågel många fler gånger än antalet ägg i kullen, men bara under häckningstid. Parningen fyller flera funktioner. Naturligtvis är det en förutsättning för att ett ägg ska befruktas, men den har också en parsammanhållande funktion, liknande den som finns hos däggdjur. Det är också ett sätt för hannen att ha koll på honan som annars kan försöka bli parad av andra hannar i närheten. Som en konsekvens av det parar sig fåglar som lever i kolonier flera gånger än fåglar som inte gör det. Hos gråsparven, som lever i små kolonier, observerades en hona under en timme som parade sig inte mindre än 90 gånger. Merparten av dessa parade hon sig med hannen i paret, men även flera gånger med andra hannar. Man räknar med att 10-40 procent av ungarna i en kull har en annan pappa än den i paret. Skälet till att honan vill ha andra fäder till sin avkomma är, enkelt uttryckt, riskspridning, hon vill inte lägga alla ägg i samma korg, om uttrycket tillåts. För hannen som parar sig kan det vara ett sätt att föra sina gener vidare, trots att han inte har lyckats erövra någon hona. Dessutom slipper han ta hand om sin avkomma. Att det finns många aspekter och strategier under parning är välkänt. Hos järnsparven har forskarna till exempel kunnat observera att en nyparad hona vid åsynen av en mer attraktiv hanne, kan tömma kloaken på sperma inför honom och låta sig bli parad på nytt.
Även hos fåglar som inte lever i kolonier kan antalet parningar vara stort, ett par tusen gånger under ett duvhökspars häckning till exempel. Det är svårt att ge ett bra svar på hur många gånger till exempel en blåmes parar sig under häckningen, eftersom det är så svårt att observera när parningen äger rum.
Honan är befruktningsbar någon vecka innan det första ägget läggs. Själva parningen är över på ett kort ögonblick. Fåglarnas kloaköppningar möts och då överförs sperman till honan. Vanligen läggs sedan äggen tidigt på morgonen.

Myt: Honan ruvar från det allra första ägget.

Sanning: Det stämmer för exempelvis kattuggla, men inte för tättingar som blåmes, talgoxe och flugsnappare. Om en blåmeshona hade börjat ruva äggen i den takt hon la dem hade äggen kläckts med en dags mellanrum. Det hade blivit en omöjlig situation för de sena ungarna som knappast skulle ha en chans att klara konkurrensen mot sina äldre syskon. Därför har andra strategier utvecklats som ger alla ungar samma möjligheter. Det kallas synkron kläckning när alla äggen kläcks ungefär samtidigt. Det förutsätter att honan inte påbörjar ruvningen förrän alla äggen är värpta. De flesta holkfåglar har synkron kläckning eller i varje fall nästan synkron. Många mesar påbörjar ruvningen när det näst sista ägget är värpt, varför det ofta är en unge i kullen som är lite mindre än de andra. Hos trädkryparna har Anders Enemar visat att de tidigast lagda äggen kan hinna värmas tillräckligt under värpperioden för att de ska kläckas något asynkront. I snitt gick det i hans studie ett dygn mellan det första äggets kläckning och det sista.
Kattugglan lägger ett ägg varannan dag och kan dessutom ha en mer asynkron kläckning än de flesta andra holkfåglar, men det varierar en hel del. Somliga honor ruvar redan från första ägget, medan andra honor börjar ruva från det andra eller tredje ägget. I Varberg bor Bo Kanje som har stor erfarenhet av kattugglekullar. Hans uppfattning är att i kullar där antalet ungar är två-tre är de ungarna oftast jämnstora, men i de fall där kullen består av en fjärde eller femte unge är dessa två dagar yngre per unge, beroende på att äggen läggs varannan dag.